tisdag 22 november 2016

Jag håller dig kvar, bloggen

Hej, bloggen. Jag tänker på dig ibland. Det är sant. Jag behöver nog dig. Du är ett så bra sätt att bearbeta känslor på. Det är så skönt att sätta ord på dem och få dem på sin plats. Fast det knepiga är att jag inte kan bearbeta alla känslor via dig. Det är därför jag har varit borta så länge, förstår du. Jag har haft känslor som jag har behövt bearbeta på annat håll först, privat.

Alltnog, nu har jag en sak att klistra in här. Gissa vad jag hittade när jag städade inkorgen? Ett utkast till blogginlägg.




Skrivet den 29 mars 2016:

Det är sant som de säger. Att ha två barn är inte dubbelt så mycket jobb som att ha ett, utan fem gånger så mycket. Okej, det är inget riktigt citat, det är jag som säger så.

Men. Det är så värt det. Man blir belönad på så många små och stora sätt. Eller kanske det är så att man får små belöningar hela tiden som känns otroligt stora och fina. Och mellan belöningarna kan det faktiskt kännas helt lugnt och, alltså faktiskt, normalt också. Haha, ca fem procent av tiden. En stor del av tiden mellan belöningar upptas av dåligt humör, eskalerande irritation, orka-orka-tunnelvision, vredesutbrott och känsla av Misslyckad Förälder.

Handen upp den som känner igen sig?

Och hörni. Nu har jag gått ut på fejan med informationen att jag har varit utbränd. Det blir inte officiellare än så. Twitter, you say? Läs ovan. Jag hinner bara med Facebook och det bara typ en gång i veckan. Jag är sömnhandikappad och använder inga skärmar efter klockan sex på kvällen (Men fråga mig igen om sisådär tio år).

Det här med utbrändhet kan ta lika många former som det finns människor, har jag upptäckt. Och det är inte så att man en dag ser sig själv i spegeln och konstaterar att "shitt, jag är utbränd". Det är ens närstående som märker och lider av det. Så en dag, om man har tur, blir det läkarbesök. En klok person sade häromdan att bara det att man få småbarn är en oerhörd fysisk och emotionell ansträngning som dessutom kommer ganska plötsligt. Och då började jag inse att utöver den emotionella berg-och-dalbana som följer av något så vanligt som att få barn, så har jag lidit av en hel del stress av andra orsaker också.

Utbränd och på bättringsväg, tack och lov (tack, FPA).

lördag 14 november 2015

En mamma och en pappa på äventyr

Ok, vi börjar med en klyscha, fast jag ibland avskyr dem:

Det är sånt här vi borde göra oftare.

För att det faktiskt är sant. Vi borde verkligen ordna tid åt oss själva lite oftare. Inte varje vecka, eller ens varje månad nödvändigtvis, men åtminstone några gånger om året. För att märka hur roligt det är att vara på tu man hand. Att ha hjärnorna fria från vardagsmåstena, och kunna uppleva nya saker tillsammans med all den mentala energi som då frigörs. Lite gammal hederlig mamma-pappa-bonding, det är det det handlar om. Minst lika viktigt som de band vi dagligen knyter med barnen, men ack så ofta det blir bortprioriterat.

Morgonen ljusnar så rosig och fager, över Gamla stan.

Södermalm! Loppisrundan kan börja!
Efter Myrorna och Återvinnarna var det dags att slå sig ner på en fika. Just lämpligt råkade vi detta underbara stenugnsbageri vid namn Fabrique. Saffransbulle och choklad-nöt-kex("kaka"). Mmmmm.

I Gamla stan gick vi endast in i en affär, en fin secondhandbutik som Stockholmsmissionen har. Men medan vi vandrade runt såg vi många fina skyltfönster.


Loppisrundan har burit frukt.

Hungriga som vargar, och sugna på något nytt. Johan föreslog Shanghai8 inne på matgallerian K25. De har jättegoda dumplings, små knyten i munsbitsstorlek.

Sen till dagens kulturella program: Visning med ölprovning på Spritmuseum. Nu vet jag en massa mer om öl. Bland annat att man kan bli berusad på bara tre små glas.

Ölsorterna vi fick prova på. Hantverk på butelj.

Hit släpade vi oss slutligen, en Premium Seaside LYX-hytt på nionde däck. LYX står för skumpa i minibaren. Så vart det över, och ljuvligt var det. 



onsdag 4 november 2015

Jag översätter igen

Det här var lite otippat men...

EUFORI! Ungefär ett år sedan gjorde jag mitt senaste översättningsjobb. Jag led av akut sömnbrist, var gravid och helt sönder. Borde ha blivit sjukledig, men jag kunde inte motstå den spännande chansen att planera och genomföra en språkkurs. Och så nu, november anno 2015: En liten pyttetext som är klar på under en timme. Vad händer? Översättandets glädje sköljer över mig, och jag känner mig mera hemma än på länge.

Och det är inte bara det här som har "lossnat" under de senaste veckorna.

Kort sagt så är den här livskrisen inte fullt så jobbig längre.

Det tar sig.

fredag 16 oktober 2015

Teori och praktik

Ni vet vart det här är på väg. Teori och praktik. Nicka bara roat den som känner igen sig.

Teori:

Jag ska skippa, ba totalt hejdåa och hädanefter leva glad och munter utan, SOCKRET. För att det är så mycket lättare att hålla humöret jämnt utan det, och den senaste forskningen tyder på att socker är boven bakom kronisk inflammation som typ är orsaken till allt ont, och för att jag kan och vill. För att det är typ det enda som jag på riktigt kan ta kontroll över just nu.

Praktik:

Har just ätit en halv påse Pirkka Toffeenmakuinen suklaavohveli. För att jag kunde och ville. Läs: För att det fanns en halv påse kvar i skåpet.

Vill inte tänka på vad som hade hänt om påsen hade varit oöppnad och innehållet hade varit det dubbla. Don't go there.

Teori:

Jag tänkte sy lite piffiga gardiner till köket va. Och en fin gardin till Julias och Victors rum också, hittade ett så fint tyg. Och så tänkte jag fixa lite foton upp på väggen i snygga ramar, och träffa en massa kompisar på lunch, och montera barnsitsen på cykeln, styra upp våra loppishögar. Som grädden på moset tänkte jag ta itu med den ständiga, oändliga, permanenta favoriten: organisera notarkivet.

Praktik:

Småbarnsmamma med treveckorsflunsa. Case closed.

Egentligen hade det räckt med att skriva bara småbarnsmamma. Det räcker och blir över, liksom.


söndag 9 augusti 2015

Adjö tjocka ylletröjor

Citatet som sammanfattar läget:

(Johan, på Grillcafé Skagen, Näsby, Houtskär, i en alldeles fantastiskt varm och gyllene kvällssol:)

"Det känns som om sommarn har börjat nu".

Ja säg inte annat. Vi har ätit frukost i varm morgonsol och bott på stranden resten av tiden i fyra dagar nu. Gubevars vad livet kan vara skönt när man är ledig och har en sandstrand bara några årtag bort.

For the record: vi har inte alls, alltså int sen på någo sätt, klaga på vädret under juli månad. Vi har bara tyckt att det är skönt när det inte är hett, skönt med klart och algfritt vatten i sjön, skönt med sgs myggfria kvällar, skönt med ordentligt svalkande dopp efter bastun. Vi har ju dessutom haft allslags finbesök och dop och myspys att glädjas åt,  vilket jag inte har hunnit skriva om, hänvisar till föregående inlägg.

Dock är en riktigt pikiliten del av mig riktigt pikilite butter på att vi måste in till stan i övermorgon.

måndag 27 juli 2015

Livets små guldkorn

Om jag håller på att lära mig något, så är det att man ska ta vara på de små njutningarna.

En kopp gott te som man får dricka så som te ska drickas, varmt. Här snackar vi lyx i högsta potens. Någon som känner igen sig, måhända? Det händer kanske en gång per hundra att jag hinner dricka morgonkoppen, eller vilken kopp som helst för den delen, före teet har kallnat. Så nu har jag lärt mig att njuta, förstår ni njuuuta, av varje klunk härligt varmt te. Mmm.

Och hej, att skriva ett blogginlägg och få det upp på bloggen! En lite otippad njutning idag, faktiskt.

Förklaringen till detta sakernas tillstånd är enkel: All tid är på kort, förutom tid då jag sitter och ammar. Fördelen är att jag hinner kolla fejan, vädret och Pinterest på telefonen flera gånger per dag. Och ibland är den största njutningen faktiskt att bara sitta där och titta på honom, känna hans lugna andetag och smeka hans mjuka hjässa.

torsdag 9 juli 2015

Livet: inget Strömsö

Fem månader och sju dagar sedan jag skrev mitt senaste inlägg. Då var det ännu vinter och mörkt, jag var höggravid och katastrofalt utmattad. Nu är det sommar, barnet har fötts och mår bra, och jag börjar så småningom bli mig själv igen.

Fast... mig själv?

Jag stirrar på de orden och vet inte riktigt hur jag ska fortsätta.

Hur påverkas man av en kris? Eller rättare sagt, av en rad kriser? Blir man starkare och klokare, eller blir man (alltså fy farao vad jag är rädd att bli det) bitter? Är det ett val man gör, eller är det bara turen (eller generna) som bestämmer?

Kris är bara ett annat ord för förändring. Men liksom, det finns förändring och förändring. Det som har pågått på sistone är, handen på hjärtat och utan ett uns av överdrift, det svåraste jag någonsin har varit med om. Någonsin. Det har inte varit bara en sak, det har varit många, den ena efter den andra, utan möjlighet att pusta ut och samla sig. Och det är inte över.

Sedan en pikiliten tid tillbaka har det börjat kännas nästan okej igen. Och här om dagen var det någonting i mig som sade "Nu prinsessan. Dags att acceptera faktum: Livet är mycket hårdare än du trodde. Det delas inte ut några medaljer eller rosor för varje kris som du axlar. Så sluta vänta på det. Ta istället vara på de fina stunderna när de kommer, och känn dig inte sämre för att du inte alltid orkar vara lika glad och munter."

Om inte annat så vet jag nu åtminstone hur en livskris kan se ut.

Och medan det nu är kris på gång så går livet faktist vidare också, och innehåller helt vanliga, icke-krisiga saker. De flesta dagar är faktiskt helt bra dagar.

Och, från att inte ens ha kunnat tänka tanken om att öppna bloggen, vilket ännu var fallet för inte så länge sen, så har jag nu kommit så långt att jag har skrivit ett helt inlägg. Jag - krisen: 1 - 0.