Jag har levt ett lyxliv och inte vetat om det. Saakeli, så jag har haft det bra. Nu först vet jag hur bra jag har haft det. Jag förstår inte hur människor som lider av sömnbrist hela tiden kan fungera över huvudtaget. Jag har inte sovit ordentligt sedan november. Jag är TOTALT ur spel.
Tanken att dessa nätter av bråkande höfter, bråkande gravidmage och bråkande ben ännu ska pågå i knappa två månader gör mig illamående. Tanken att det därefter kommer att dröja ännu åtskilliga månader förrän nattamningarna slutar och en eventuell sömnskolning kan börja...
(Om jag hade sovit ens en halv natt under den senaste veckan, eller ens en handfull sådana nätter på rad under de senaste tre månaderna, skulle jag antagligen hitta på någon käck comic relief här.)
Saker som kombinationen sömnbrist - gravidhormoner gör åt en, åtminstone i mitt fall:
- Humorn lyser med sin frånvaro.
- All initiativförmåga försvinner. Det kommer flummiga, flyktiga tankar om saker som borde göras, men de är bara som en hastigt förbiblänkande fiskfena nere i det djupa mörkret.
- Att klara sig genom en helt normal dag blir ett projekt som kräver allt jag har och lite till, så energireserverna krymper i dubbelt tempo varje dag.
- Att ta hand om mig själv och göra sådana saker som är bra för sömnen blir ibland ren och skär teori jämfört med verkligheten, som handlar om överlevnad.
Trots detta miserabla tillstånd har min utmattade, utsugna hjärna lyckats utforma en plan, en enda, till mammaledigheten som börjar om tre veckor:
Jag ska sova tupplur fem gånger om dagen. För på dagen tycks alla dessa besvär vara mycket mindre. Så på nätterna kan jag väl sitta med läslampan på, eller streama TV-serier, eller blogga om livet som nattugla. Det kvittar. Bara jag får sova resten av tiden.
2 kommentarer:
Fy farao för graviditet! Förlåt, men jag måste bara instämma! Jag mådde lika illa, fast jag hade lite annorlunda krämpor. Kämpigt, tungt... jag var irriterad och arg och hade ångest. Kände mig som fången i min egen kropp, fast jag bar på två skatter. Man för försöka hitta ljusglimtarna när man mår lite bättre. Hoppas du kan sova lite då och då. Och vem vet, du kanske får en jättesnäll bebis som sover mycket! Hang in there, det här ÄR en kort del av ditt liv fast det inte känns så just nu. Livet återvänder när man minst anat det.
Tack Bitte, tack för den peppningen! Tänk va en människa kan orka med alltså, om hon måste. Och tänk vilken skillnad några uppmuntrande ord kan göra. Eller avsaknaden av dem... Hu, skrämmande. Jag har en sån tur som känner fina människor som du!
Skicka en kommentar